Att erkänna och sluta förtränga..
Jag hatar det, jag undviker det, jag tänker inte ofta på det, när jag pratar om det gör jag det helt känslokallt.
Men vid vissa tillfällen, när jag inte längre har något annat som jag försöker rikta mina tankar mot så smyger sig känslan sakta och försiktigt på. Ibland får jag den slängd i ansiktet när jag läser en text, ser en film, när någon säger något. Men just ny bara smög det sig på.. igen.. jag hatar det...
Men för att försöka erkänna det för mig själv så jag ska kunna gå vidare (ingen är inne här o läser längre ändå)...
Ja, jag har legat inne på sjukhus i februari iår för ett allvarligt självmordsförsök. Ja jag skäms för det även om jag inte vill erkänna det. Jag skäms för att nu vet folk hur svag jag är (jag är en person som hatar att visa mig ledsen och svag, inget gör mig mer obekväm).
Jag försöker leva som vanligt, ha kul, va med kompisar etc. Jag tycker inte att jag alltid lyckas så bra med att gå vidare dock, för jag är så rädd och förvirrad att jag fortsätter ställa till saker för mig hela tiden.
Jag har börjat så skuldkänslor nu med, efter 3,5 månader har jag börjat få det... jag kan inte låtsas om inget hänt längre.. det sitter där inne och gnager och vill envist ut..
Först nu har jag börjat få ångest när jag tänker på min stackars mamma som hittade mig medvetslös i min säng, som fick höra "tyvärr, hon har tagit 2,5 gånger dödlig dos och legat med det i 12 timmar i kroppen, hon kan inte överleva"...
Först nu har jag börjat få ångest när jag tänker på min älskade lillebror som jag mötte på väg till mitt rum efter tömt en sista burk som sa till mig "Godnatt Ida, jag älskar dig" och gav mig en godnattkram och en puss på kinden.
Först nu har jag ångest för min familj som fick möta en förvirrad, hallicunerande, tokig Ida när hon vaknade upp efter 4 dagars medvetslöshet. Jag kanske hade blivit hjärnskadad...
Ja, det kommer tillfällen då jag vill försöka igen, och lyckas. Vad hindrar mig? Varför gör jag inte det?
Jag vet inte exakt, men jag håller envist kvar vid tanken på att jag en vacker dag kommer sitta någonstans, jag kommer trivas med mitt liv, kanske har jag barn, ett bra jobb, en snäll kille, i vilket fall som så kommer jag sitta där o tänka "Sikken tur jag haft, jag e så glad att jag överlevde".
Jag tänker på min familj och mina vänner. Jag tänker en del på min lillebror och min halvstorasyster.
Mest av allt tänker jag inte på negativa tankar överhuvudtaget. Jag skjuter bort allt sådant och försöker ha kul istället. Det funkade ganska bra tills jag tog studenten och fick en massa ledig tid till att tänka på annat. Så nu ska jag tillåta mig själv att vara ledsen och ha dåligt samvete.
Men jag ska fan inte ha en tråkig sommar bara för det!!! Jag ska klara detta, jag ska leva ett lyckligt liv!!!
Mina underbara syskon <3
Men vid vissa tillfällen, när jag inte längre har något annat som jag försöker rikta mina tankar mot så smyger sig känslan sakta och försiktigt på. Ibland får jag den slängd i ansiktet när jag läser en text, ser en film, när någon säger något. Men just ny bara smög det sig på.. igen.. jag hatar det...
Men för att försöka erkänna det för mig själv så jag ska kunna gå vidare (ingen är inne här o läser längre ändå)...
Ja, jag har legat inne på sjukhus i februari iår för ett allvarligt självmordsförsök. Ja jag skäms för det även om jag inte vill erkänna det. Jag skäms för att nu vet folk hur svag jag är (jag är en person som hatar att visa mig ledsen och svag, inget gör mig mer obekväm).
Jag försöker leva som vanligt, ha kul, va med kompisar etc. Jag tycker inte att jag alltid lyckas så bra med att gå vidare dock, för jag är så rädd och förvirrad att jag fortsätter ställa till saker för mig hela tiden.
Jag har börjat så skuldkänslor nu med, efter 3,5 månader har jag börjat få det... jag kan inte låtsas om inget hänt längre.. det sitter där inne och gnager och vill envist ut..
Först nu har jag börjat få ångest när jag tänker på min stackars mamma som hittade mig medvetslös i min säng, som fick höra "tyvärr, hon har tagit 2,5 gånger dödlig dos och legat med det i 12 timmar i kroppen, hon kan inte överleva"...
Först nu har jag börjat få ångest när jag tänker på min älskade lillebror som jag mötte på väg till mitt rum efter tömt en sista burk som sa till mig "Godnatt Ida, jag älskar dig" och gav mig en godnattkram och en puss på kinden.
Först nu har jag ångest för min familj som fick möta en förvirrad, hallicunerande, tokig Ida när hon vaknade upp efter 4 dagars medvetslöshet. Jag kanske hade blivit hjärnskadad...
Ja, det kommer tillfällen då jag vill försöka igen, och lyckas. Vad hindrar mig? Varför gör jag inte det?
Jag vet inte exakt, men jag håller envist kvar vid tanken på att jag en vacker dag kommer sitta någonstans, jag kommer trivas med mitt liv, kanske har jag barn, ett bra jobb, en snäll kille, i vilket fall som så kommer jag sitta där o tänka "Sikken tur jag haft, jag e så glad att jag överlevde".
Jag tänker på min familj och mina vänner. Jag tänker en del på min lillebror och min halvstorasyster.
Mest av allt tänker jag inte på negativa tankar överhuvudtaget. Jag skjuter bort allt sådant och försöker ha kul istället. Det funkade ganska bra tills jag tog studenten och fick en massa ledig tid till att tänka på annat. Så nu ska jag tillåta mig själv att vara ledsen och ha dåligt samvete.
Men jag ska fan inte ha en tråkig sommar bara för det!!! Jag ska klara detta, jag ska leva ett lyckligt liv!!!
Mina underbara syskon <3
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hej! Du känner inte mig, jag hittande hit via en vän till dig vars Bdb jag hamande på helt random. :P Vet faktiskt inte riktigt vad jag ville säga, men jag känner igen mig starkt i vad du har gått igenom. (Av det lilla jag har läst, dvs) och jag vet hur det är.. =/ Har visserligen okt in en gång till sen första gången, men jag tycker att du ska fortsätta kämpa. Klinga dig fast på din familj o vänner tills du kan stå stadigt på egna ben, det är det enda råd jag har. Iaf så jag gör. :P Jaja, nog sagt, men fortsätt som du gör så ska det nog gå bra! /Monica
Postat av: sannie
Jag älskar dig ida, och du ska veta att jag finns här <3
Postat av: mamma
jag älskar dig Ida!
Trackback
