myblueworld

Var självklart omöjligt att ta en bild där ansiktet inte blev överexponerat med ljus från blixten.. Menmen

Ska ut ikväll, o har precis sminakt mig o fixat mitt nyklippta hår!
Det rök en del centimetrar på längden tyvärr, men det var så jäkla slitet att det var lika bra.. Måste sluta missbruka hårfärg.. har ju varit både blond, brun och svart innan! (Lyckats ha alla färger inom loppet på två år med)

Försöker få ordning på bloggdesignen lite.. kommer antagligen se ut som fan medan jag leker mig fram, men de ska nog snart va löst!

Så får man väll ta o säga grattis till alla andra "Idor" som också har namnsdag idag :)

Och mitt på det så ringde dom mig idag från gekås och berättade att jag fått ett deltidsjobb där på kosmetikaavdelningen. Bättre än inget :) Har ju absolut ingen inkomst nu, så är desperat efter ett jobb!

Bara för att jag har bättrat på min hårfärg och för att rosor är bland det vackraste som finns!

(Ja jag har dille på bla. rosor och lejon) 
(Och tyvärr har jag inga bilder på ngn tavla/teckning med rosor jag gjort)

SÄG ITNE EMOT!!!
97 %, lite sanning måste det finnas i det då XD

Säg inte emot, vad du än gör, så SÄG INTE EMOT! XD
Låt mig gotta mig lite i detta nu, jag behöver det, även om det kanske inte stämmer så bra irl :P

90% mmmm ^^

Bildredigering är något som uppmärksammats en del i media. Är det bra eller dåligt?
Bilderna säljer bättre när dom är snyggare, men samtidigt så skapas ett orealistiskt ideal som är omöjligt att nå upp. Så det är ett jävla dilemma...
Själv tycker jag att det är okej med bildredigering om det BARA rör sig om att man tar bort lite finnar och "skit" som stör bilden, och om man leker med ljus och färger, men INTE om man ändrar en persons "original" utseende, förminskar, förstorar, smalnar av etc. Jag blir arg av överdrivet fixade bilder, det känns då som att man inte får duga som man är...

En bild från våras som jag tog men syftet att göra en photoshoppad kopia av. Överdrev vissa saker lite för att man ska se skillnaden tydligare.
Jämnat ut huden, tagit bort ojämnheter, förstärkt ögonfärgen, fixat håret, gjort bakgrunden oskarp för att framhäva ansiktet mer, justerat sminket etc..

Den här sortens bildredigering tycker jag är överdriven, ingen har så jämn strålande hud runt ögonen, eller överlag...


Denns soretns bildredigering är okej tkr jag, bara lekt lite med färgerna..

Har varit hemma hos min syster o hennes dotter Iza sen i fredags, kom hem för några timmar sen. Vi har handlat, fikat, lagat mat, kollat en film och svullat i massor av godis o sött (det sista efter att Iza somnat). Idag åkte vi och hälsade på vår pappa (Izas morfar) innan jag blev hemsjkutsad. Har varit riktigt trevligt :)

Var lite svårt att sova inatt dock, delade dubbelsäng med syster då hennes sambo är bortrest
Under natten så kom Iza och lade sig mellan oss. När hon inte snarkade värre än en vuxen man så hostade hon så man trodde hon skulle spy, och så låg hon och sparkade mig i ryggen en hel del i sömnen :P Men vem kan bli irriterad på en sådan söting för det? :)

När kamerablixten tändes pekade Iza på den och sa "solen" varje gång XD

Så nu har jag gjort det igen.. Bytt hårfärg!
Först färgade jag utväxt igårkväll, idag slingade jag det för att ljusa upp det, sen lade jag i röd färg i allt!
Så nu är mitt hår rött/svart slingat.. Ska slinga det ljusare och färga rött igen om några veckor, för det är mest svart just nu fortfarande:P Men jag gillar de iaf! (Ser dock ut som jag har en orange hårbotten på bilden)...

Så hur ska jag nu kunna publicera ngn bild som jag är med på i min blåa blogg.. Hmm, kanske får ändra till en "blåröd" blogg...

Jag tröttnar lätt och gillar förändring, och nu är jag på g igen! Blir klar imorgon ^^

No more black for now...

Idag vaknade jag men en lugg som stod rakt ut i en båge. Plattången hjälpte inte ett jota så det enda jag kunde göra var att sätta upp skiten. Hade gott om tid på mig och kände mig lite smått lekfull så men hjälp av spännen, tuperingskam o hårspray fick jag en rockabillly inspirerad frilla idag!

I vanliga fall har jag oftast bara håret utsläppt eller uppsatt i en boll eller tofs, så kändes kul med ngt nytt :)

Man brukar ha en viss roll i sin släkt. Tex, den smarta, trubbelmakaren, den ytliga, den pratiga, den buttra etc..
Jag har bland annat rollen som kamelonten, dyker ofta upp med en ny hårfärg, piercing, tatuering etc.

Har blivit ombedd att klippa ihop bågra bilder på mina hårfärger och tnkte att jag kunde lägga ut bilden här med i brist på annat. (Min naturliga färg är blond, lite mörkare än på bilden dock).

Jag tycker det är jätteroligt att leka med min hårfärg. Blir det fel kan man alltid färga över och i värsta fall så växer det ut nytt hår.

Hade ett "fail-moment" vid frukosten. Satt o åt flingor, bet plötsligt i något hårt o svalde sedan automatisk.. Sen tyckte jag att det kändes lite tomt i munnen. Visade sig att jag hade råkat svälja kulan på min tungpiercing som lossnat. Som tur var hade jag en annan stav som jag kunde sno en ny kula från. Enda felet är att den kulan är silvrig, resten av staven jag har i är svart, lite sådär lagom snyggt :P

Menmen, mina tänder klarade sig iallafall!
Och bara en ny kula kan knappast vara direkt dyrt..

Fyller inte år förrens i augusti,, men iaf.. behöver roa mig med något..

Jag vill ha:

* Ett par Ray Ban Wayfarer solisar, helst röda..
* En ny mobil som (till skillnad från min nuvarande) funkar som den ska!
* Systemkamera *dregel*
* Körkort + bil
* Ett nytt jobb efter att mitt är slut
* Inspiration till något att rita/måla

Sen är mitt liv komplett typ :P

Lånar Marcus Ray Bans lite ^^

Jag är grinig, lättirriterad, nedstämd och känner mig ful, äcklig och dålig...

Nu är det verkligen inte så att jag tycker att allt detta stämmer, men jag är på sådant humör att jag känner så nu.
Vi alla har sådana stunder, oavstet hur lyckligt lottade vi egentligen är. Man orkar bara inte vara på topp alltid.

Det blir inte bättre av att mitt rum är 29 grader varmt (trots att en fläkt är igång på max) så att man blir seg, överhettad och "sexigt" svettig..

Nu vill jag verkligen återuppleva studentbalen och/eller studenten, då kände jag mig fin, glad och var på topp! Inget kunde förstöra dom dagarna för mig!


Kusin Calle och jag innan balen

Jag tycker att var och en får se ut hur han/hon vill bara det gör personen lycklig. Ens utseende skadar ju inte någon annan. Eller?

Tycker iallafall inte jag, därför irriterar jag ihjäl mig på folk som klagar på mina tatueringar o piercingar (o dom e så små o diskreta ändå).
Otroligt många vuxna ifrågasätter speciellt mitt namn som jag har tatuerat på benet. "Tror du att du kommer glömma bort vad du heter? haha".. Självklart inte, e du dum eller? Så länge jag inte drabbas av någon allvarlig hjärnskada så kommer jag nog knappast glömma. Men ärligt talat, är inte det en ganska bra tatuering ändå? Den går inte riktigt att ångra, för sitt namn har man ju hela sitt liv. Dessutom har min mamma ritat upp den åt mig, för min handstil är förjävlig, och för jag ville ha något som representerar henne med. Hon är lite småkänd för sin vackra handstil.

I nacken har jag mitt stjärntecken, lejon, men lite tribal-mönster runtom. Att jag älskar lejon gör ju den bara ännu bättre.

På höften har jag två japanska tecken som betyder "konst", som är mitt största intresse. Jag har älskar att rita och måla ända sen jag blev gammal nog att kunna hålla i en penna. Blommorna runtom är liljor, dom betyder bland annad "det oskyldiga och goda i oss" och "pånyttfödd". Passar ganska bra eftersom jag börjar om på nytt på många olika sätt i mitt liv nu.

Små diskreta symboler runt om på min kropp som påminner mig om vem jag är varje gång jag ser dom. Vad är fel med det?

Jag hatar det, jag undviker det, jag tänker inte ofta på det, när jag pratar om det gör jag det helt känslokallt.
Men vid vissa tillfällen, när jag inte längre har något annat som jag försöker rikta mina tankar mot så smyger sig känslan sakta och försiktigt på. Ibland får jag den slängd i ansiktet när jag läser en text, ser en film, när någon säger något. Men just ny bara smög det sig på.. igen.. jag hatar det...

Men för att försöka erkänna det för mig själv så jag ska kunna gå vidare (ingen är inne här o läser längre ändå)...

Ja, jag har legat inne på sjukhus i februari iår för ett allvarligt självmordsförsök. Ja jag skäms för det även om jag inte vill erkänna det. Jag skäms för att nu vet folk hur svag jag är (jag är en person som hatar att visa mig ledsen och svag, inget gör mig mer obekväm).
Jag försöker leva som vanligt, ha kul, va med kompisar etc. Jag tycker inte att jag alltid lyckas så bra med att gå vidare dock, för jag är så rädd och förvirrad att jag fortsätter ställa till saker för mig hela tiden.

Jag har börjat så skuldkänslor nu med, efter 3,5 månader har jag börjat få det... jag kan inte låtsas om inget hänt längre.. det sitter där inne och gnager och vill envist ut..

Först nu har jag börjat få ångest när jag tänker på min stackars mamma som hittade mig medvetslös i min säng, som fick höra "tyvärr, hon har tagit 2,5 gånger dödlig dos och legat med det i 12 timmar i kroppen, hon kan inte överleva"...
Först nu har jag börjat få ångest när jag tänker på min älskade lillebror som jag mötte på väg till mitt rum efter tömt en sista burk som sa till mig "Godnatt Ida, jag älskar dig" och gav mig en godnattkram och en puss på kinden.
Först nu har jag ångest för min familj som fick möta en förvirrad, hallicunerande, tokig Ida när hon vaknade upp efter 4 dagars medvetslöshet. Jag kanske hade blivit hjärnskadad...

Ja, det kommer tillfällen då jag vill försöka igen, och lyckas. Vad hindrar mig? Varför gör jag inte det?
Jag vet inte exakt, men jag håller envist kvar vid tanken på att jag en vacker dag kommer sitta någonstans, jag kommer trivas med mitt liv, kanske har jag barn, ett bra jobb, en snäll kille, i vilket fall som så kommer jag sitta där o tänka "Sikken tur jag haft, jag e så glad att jag överlevde".
Jag tänker på min familj och mina vänner. Jag tänker en del på min lillebror och min halvstorasyster.
Mest av allt tänker jag inte på negativa tankar överhuvudtaget. Jag skjuter bort allt sådant och försöker ha kul istället. Det funkade ganska bra tills jag tog studenten och fick en massa ledig tid till att tänka på annat. Så nu ska jag tillåta mig själv att vara ledsen och ha dåligt samvete.

Men jag ska fan inte ha en tråkig sommar bara för det!!! Jag ska klara detta, jag ska leva ett lyckligt liv!!!


Mina underbara syskon <3

Idag har jag varit hos läkaren och tagit blodprover för att se hur min tillfriskning går. (Har fortfarande inte orkat skriva om mitt långvariga sjukhusbesök, det kommer).

Men kan säga att jag e skittrött på folk som glor ut mig, viskar bakom min rygg och kollar snett. Folk som inte vet ett piss om vad som verkligen hänt, utan bara har hört det genom rykten. Därför jag bestämt mig för att senare skriva om det, för jag har redan fått höra saker om det som inte stämt, sådant som förvrängts när det går från en mun till en annan. Då föredrar jag att folk får veta vad som verkligen hände genom mig, än att dom hör något som är helt fel från någon annan.

Många som jag umgås med kanske tycker jag är konstig som pratar så öppet med just dom om det, men det är helt enkelt för att underlätta både för dom och för mig, för mitt humör är upp och ner. Ibland är jag jättekänslig för en del saker, jag får lätt panik, tappat koncentrationsförmågan, blir lättirriterad och vill bara sätta ett par hörlurar med musik i öronen och försvinna från verkligheten. Ibland är jag mitt vanliga jag. Ibland tycker jag det är skitjobbigt att höra folk prata om saker som för mina tankar tillbaka till vad som hänt, eller att se saker på film, eller läsa något någonstans. Ibland är det ingen fara alls. Men iallafall, när dom i min närhet vet mer om vad som hände och varför så är det lättare att umgås, för känslan av att det finns något otalt i luften försvinenr. Och dom blir inte lika rädda för att säga eller göra något fel när jag är öppen mot dom. Det blir helt enkelt lättare.

Det jag är mest rädd för är att få en stämpel som "attention whore". Antar att det är oundvikligt att undkomma det helt, men det är en smäll man får ta. Jag känner mig lite dum som bara publicerar detta inlägget, men som sagt, hellre att folk får rätt bild av det från mig, än helt fel från någon annan. Det sista jag vill är att bli missförstådd och att folk ska ta mig fel. För det vill väll ingen?